Solo
Solo är min storpudelhane. Han har varit min sambo i snart 11.5 år. Det är inte ovanligt att de kan bli 14 år, men det är ju inget man kan räkna med. Jag vet ju att slutet närmar sig när man märker förändringar hos honom. Han halkar på golvet, orkar inte alltid hoppa upp i bilen och kan bli stående och vädra i 10 min när vi är på promenad. I onsdags hade han förändringar i sitt avföringsmönster och i torsdags hade han kissproblem. Fredag fick jag en akuttid på djursjukhuset.
Efter undersökning, röntgen och ultraljud fick jag besked; Spridd cancer med en tumör vid prostata som tryckte på tarm och urinrör. Han fick kortison för att tumören förhoppningsvis skulle krympa och lactulos för att lättare få ut avföringen.
Många tankar och frågor om avlivning, kremering, begravning. . .hur ville jag ha det? Kunde han få somna in hemma? Av en bekant fick jag tips om en veterinär som gör hembesök. Skönt.
På fredag kväll fick han första dosen med kortison och lactulos. På lördag skötte han magen med besked och strålen blev stadigare. Att man kan bli så glad för lite kiss och bajs! Han var också med mig och grävde i pergolan.
Nu tar vi en dag i taget. Så länge han kan kissa och baja mår han nog ganska bra. Han äter med god aptit, letar godis och jagar tuppar. I går kväll var vi ute i ösregnet och han började spåra. Katt eller sork? Ingen aning, men kul var det.
I dag fick jag hjälp att gräva en grav. Hade tänkt att den skulle vara i vildträdgprden, där katterna vilar, och ovanpå graven ska jag plantera en magnolia.
Solo var med och inspekterade.
Nu är graven klar, en plåt över för att inte ngn ska trilla i hålet. Jorden i säckar bredvid. Jag förbereder mig mentalt för det oundvikliga och försöker ge Solo så bra sista tid som möjligt. Enda molnet är hans hjärtsjukdom och stenarna i urinblåsan. Om det blir något akut med det så kanske han inte kan få dö hemma. Veterinären rycker inte ut akut. Men jag hoppas att de problemen ska stilla sig, att jag ska kunna avgöra när det är dags för honom att få somna in. Hemma.
